MALMQVISTS MILSTOLPAR - en rödgrön röra

Heter ett program som Viasat Tv 8 ska köra. Fast det där med den rödgröna röran är mitt tillägg.. Vet faktiskt inte vad programmet ska handla om. Tror att det skulle handla om Tv-historia. Men det triggade igång min fantasi. Kanske för att jag såg mitt eget efternamn, ett efternamn som jag bar som barn men inte burit på lång tid som vuxen men nu bär igen och förmodligen alltid kommer att bära... Jag börjar faktiskt känna mig hemma med det även om jag fortfarande tänker efter efter tre år hur jag ska skriva min namnteckning. Den ser inte riktigt ut som när jag var 25 år... Då jag skrev den senast. Över fortfarande på slängen på det sista T:et...

Men nu var det inte det som det skulle handla om. Ja började helt enkelt fundera över milstolpar i mitt eget liv. De där avgörande stunderna som faktiskt gjort skillnad. Minns att jag gjorde en lista på det en gång. Ett slags livs-CV. I rött och grönt. Rött för det som varit avgörande men jobbigt, grönt för det som varit underbart men ibland alldeles för kort... Och nu när jag funderar över de där milstolparna igen så inser jag att det inte med självklarhet är så att det som förut var rött fortfarande är rött och det som var grönt ännu är grönt. Det är helt enkelt en rödgrön röra...

Vad har då haft avgörande betydelse i mitt liv?
Alldeles för många saker som jag inte skulle skriva i en offentlig blogg, de som känner mig vet att fylla i just de hållplatserna, men jag kan se att det finns vissa nedslag som jag helt enkelt inte skulle vilja leva utan... De jag skulle velat vara utan tänker jag faktiskt inte skriva. Det är mitt.

Mitt liv
Min tro
Mitt möte med Gud
Min kärlek
Mitt äktenskap
Min prästvigning
Mina tre barn, både de två jag har och honom jag miste, ja jag vill faktiskt inte vara utan honom.
Den omvälvande förvandlingen som helig Ande lyckades åstadkomma med mig
Mina verkliga vänner
Min flytt till mitt nya liv och mitt nya hus...

Och jag inser att de största milstolparna är personliga och privata, det handlar varken om pengar eller karriär. Om titlar eller meriter. Utan helt enkelt om det som är jag, det som är mig mest kärt och som jag älskar.

Och till detta måste jag också föra den utrotningshotade Aladinpralinen i ena hörnet på den röda Aladinasken med körsbärssmak. För den är jag beredd att starta en revolution. En ny rörelse. Bevara körsbärspralinen! Den har räddat många dystra stunder i mitt liv. Och ni som älskar mig vet det. Vet vägen till mitt hjärta! Ett litet körsbär i likör överdraget med choklad och ni har min kärlek och lojalitet för resten av livet!

Kramis till er alla från en Malmqvist på väg... :-)

om att få sista ordet...

Har varit på begravning, den gladaste på länge. Som en himmelsk födelsedagsfest. Erik lät mig aldrig stå oemotsagd, ville gärna argumentera och helst få sista ordet. Den här gången fick han det, i alla fall här på jorden, för när alla hade sagt sitt så sade han sitt, han hade själv skrivit talet som skulle hållas på hans begravning... Om himlen talade vi ibland, om livet på jorden ganska ofta, varifrån vi kom och vart vi är på väg. Men livet här och nu och hur vi lever det var viktigast för Erik. Ledordet, vad du har gjort för dessa mina minsta... Jag kommer att fortsätta höra Eriks invändningar i samtal och argumentationer, tänker mig att han nu sitter och grillar Vår Herre med sina frågor. Frågan är vem som vinner den verbala matchen! För jag tror att det är två som båda vill ha sista ordet! :-)

Hon har ju inte haft någon man...

Hamnade i ett samtal idag om detta med jungfrufödelsen... jag har inga problem med det, teologiskt sett. Det finns så mycket större under i Guds skapelsen, Gud har gjort så mycket större saker än så. Men så slog det mig plötsligt att flera av de aktiva debattörerna i ämnet är män... är det så att det kan vara jobbbigt detta, att någonting så stort kan ske utan att en man är med? så att man låter en man bli helig Ande behjälplig? :-)

HOPP!

Fick ett brev idag med posten, Från Hela världen en berättelse från en präst i Liberia, om hans resa genom krig, massakrer och tron på hopp för ett sargat folk. med i kuvertet låg ett litet kors tillverkat av en patronhylsa. Det var länge sedan jag fick någon som från allra förta början blev mig så kärt. Det gav mig hopp och korset ska få den nästa platsen i mitt hem, men vet inte riktigt var det är ännu...

sjuk eller inte sjuk

det är frågan...

Mitt förra inlägg handlade om utbrändhet... Om att vara bränd, om längtan efter att få brinna igen. Längtan efter ett brinnande hjärta. En lagom glöd som räcker länge och kan får värma många. Jag upplever just nu det som många gör ibland att mitt bränsle för tillfället har tagit slut. Då falnar elden. Som jag nämnde så delar inte Försäkringskassan min uppfattning, eller läkarnas... I alla fall vad gäller rätten till sjukpenning. Du har inte rätt till sjukpenning då det medicinska underlag du han inkommit med inte visar att det begränsar din arbetsförmåga. Det har jag eller läkarna heller inte påstått, bara att jag inte klarar av att för tillfället arbeta full tid... För jag vill arbeta. Så mycket jag orkar..

Men jag kan inte låta bli att förvånas och lite både småle (trots allt) och häpna över nästa formulering. Som informationspunkt längre ner står det att jag för att få full sjukpenninggrundande inkomst åter måste jobba heltid för att få ut full sjukpenning om jag skulle bli sjuk igen... IGEN? Vaddå sjuk igen? Försäkringskassan har ju just slagit fast att jag inte är sjuk, då kan jag väl inte bli sjuk igen...

Vårt samhälle har hårdnat, världen kallnar...

Bränt barn...

skyr elden. Sägs det. Dvs har man en gång varit nära, råkat illa ut så håller man sig borta från allt som kan orsaka samma smärta. det värsta är att det inte är sant. Inte på något plan, utom kanske just det faktiska, elden... Vad gäller eld så har jag aldrig råkat så illa ut, det enda jag lyckats elda upp var fotsulorna på mina Graninge-kängor när jag satt med fötterna för nära eldstaden, dom liksom smälte ihop... Graninge-kängor vet väl förresten ingen vad det är nu för tiden...

Men jag läste artikeln i Dagen om den brännskadade pastorn som äntligen är tillbaka i tjänst igen. Han råkade ut för en rejäl brännskada. Det har jag också gjort en gång. En inre brännskada. Utbränd. Slutkörd, i botten. Däckad. "Kärt" barn har många namn. Sen kom jag tillbaka. Gick på marginalen. Ville leva, ville arbeta, tjäna, vara lycklig. Mitt hjärta började brinna igen, inte för att bränna mig utan för att hålla mig levande. men så mycket hände som fick de elden att förkolna. Och jag insåg att begreppet utbränd inte handlar om att stå i brand utan att just ligga i aska. Till det yttre så kan askan förmedla mycket värme, en längre tid. men det finns ingenting som ger bränsle till elden. Askan förtvinar till ett grått pulver. Det är inte så roligt att vara ett grått pulver... Eller känna sig som...

Bränt barn skyr elden. Det borde inte hända igen. Det har det inte gjort heller. men precis som en häftig brasa brinner fort när det läggs alltför mycket på den så finns risken att det helt enkelt inte håller hela vägen. Tempot blir för högt, man hinner inte fylla på. Det börjar falna. Det hände mig, jag började falna, lyckades inte fylla på med den energi som behövdes för att hålla elden brinnande, kanske eldade jag på för många ställen samtidigt... Bestämde mig för att det fick räcka.

Jag trodde att det var en merit att inse när man går över gränsen, att inse sina gränser, att se när man fått en för tung packning att bära. När det är dags att stanna för att packa om, prioritera bort. Att helt enkelt få en time-out. Är vi inte många som helt enkelt behöver det för att inte gå in i väggen, för att inte bränna ut sig själva? Alla var överens med mig. Det går inte längre. inte i samma tempo, inte med samma packning. Alla utom Försäkringskassan. Det finns ingenting i dessa symptom som tyder på att du inte kan fullgöra din tjänst som präst... Så jag fick dra på mig packningen, fortsätta gå, i samma tempo. Jag vet att det inte kommer att gå. jag vet att det kommer en dag då man stupar. Det gör bränns att gå rätt in i elden...

Jag vill leva mitt liv brinnande, men inte utbränd...

Hur många?

Min son vill veta hur många präster det finns i Sverige. Jag kunde inte svara. nån som kan? Han tyckte att jag skulle googla på det... det var inte så jag och mina föräldrar löste livets gåtor. Med google... :-)

Som andra världskriget

Dagens barncitat

Att få svininfluensasprutan är som om Hilter attackerar Sverige. är man blir attackerad så tar det lite tid att ordna ett försvar och även om man har ett försvar så måste man få alla på rätt ställe och försvara sig. Sen går det bra...

Apropå att det faktiskt gjorde lite ont, och att man blev lite trött och lite ledsen...

Och Hitler är död, men inte influensan... och vi vet att det hela tiden kommer en ny...

För övrigt så har sonen tidigare liknat vaccinationen vid en ganska bra virusprogram, typ sånt man har i datorn...

Alltid tillsammans

Dagen barncitat

"Vi är tillsammans hela natten för Jesus är hos både dig och mig..."

En enda kropp - en enda mänsklighet...

Jag är dålig

nej, jag gjorde fel

Det är ett helt universum mellan dessa två meningar

fördömelse eller förlåtelse
skam eller skuld

Mina barn är kloka nog att se skillnaden...

Är vi?

Förlåt

är det när man låter något försvinna?

Dagens barncitat...

I begynnelsen

Artikeln i Dagen om kvinnors ledarskap i hem och i församling är egentligen inte så mycket att kommentera, annat än mitt kanske något ironiska huvudlösa inlägg nedan. I en kommentar till mitt eget inlägg lovade jag ju en fortsättning och får väl på något sätt stå för det. Initativtagarna till artikeln ville ju att vi kvinnor som står i just den positionen som församlingsledare av något slag skulle motivera kring hur vi tänker teologiskt kring möjligheten att ha denna position. Jag ska inte skriva så mycket, inte göra några teologiska tolkningar av just de texter som behandlar kvinnors roll i församlingen, inte heller försöka mig på kontextuell teologi. För min egen personliga del landar en stor del av synen på mannen och kvinnan både i hem och i arbetsliv tillbaka till tiden innan syndafallet. Då levde mannen och kvinnan sida vid sida, jämbördes jämlika utan att blygas för varandra. Med ett gemensamt uppdrag skulle hon leva, men den Onde själv var snabb att slå ner all tanke på jämställdhet och jämlikhet och sådde splittring mellan mannen och kvinnan. Allt teologi som sedan formats utifrån Pauli epistlar till församlingarna och hur församlingarna ska leva är helt enkelt ett förhållningssätt till en värld efter fallet. I kyrklands ledning och i familjens är för mig förebilden den värld som Gud en gång skapade och som Herren en gång genom Jesus Kristus har återupprättat. Därför kan jag med frimodighet står kvar i det uppdrag till vilket jag upplever mig kallad och av kyrkan bekräftat genom min vigning till präst.

Samtidigt lever jag i en värld som också är en fallen värld där vi helt enkelt får svårt att få ihop Guds goda tanke med människor levnads och samlevnadsvillkor idag. Mitt eget liv som ensamstående mamma är en del av den verklighet som inte var Guds vilja men där jag ber om Guds ledning och barmhärtighet... men något huvudlöst liv lever jag inte, för mig är Herren Jesus Kristus huvudet och vår familj kroppen, inte bara i församlingen utan också i vår egen familj.