Så vackert på Tjörn idag!

Vanligt vatten

Läser på nyheterna om prinsessan Estelles dop. Namnet var tydligen att frångå traditionen. Hur kommer det då att bli med dopet? Vilket vatten kommer att användas? När Victoria döptes valde man bort vattnet från Jordan till förmån för vatten från Öland. Nu spekuleras det i vatten från Ockelbo. Men vad sägs om vanligt vatten som alla barn döps i? Jag är övertygad om att allt vatten kommer från livets källa, Gud själv, var detän rinner...
Vi ska inte göra skillnad, och framför allt ska vi inte göra någon helig ritual kring vattnwt annat än den Guds helige Ande gör. ' och Guds Ande svävade över vattnet'... Det gör hon även över vanligt hederligt kranvatten, när vi ber om det...

Vårstädning

Igår var det Askonsdag. Och det känns lite om vår i luften. Om vi vill pynta och göra lite vårfint till påsk så känns det gott att vårstäda innan. För inte pyntar man ett kök med smutsiga bänkar och kladdigt golv. Fastetiden som vi idag går in i inför påsk är också en sådan storstädning. Så småningom kommer festen, påskdagen. Och fram till dess får vi göra rent hus.

Och om vi går till oss själva, för vi ska definitivt inte försöka oss på att rannsaka någon annan, så vet bara du vet vad som finns där, av gott och ont, givande och tagande, av generositet och egoism, förtroende och misstro, av engagemang och likgiltighet. Vi bär på de här motsatserna inom oss. Det som bär och det som tynger.

Jesus säger "Där din skatt är, där skall också ditt hjärta vara. "

I vår inre kammare bär vi på sådant som vi inte alltid vill visa för någon annan. Det kan vara något så värdefullt att din skatt kan skadas om för många fingrar på den. Den kan vara skör och behöva behandlas varsamt. Men ditt inre rum kan också ha blivit en plats för gammalt bråte. Kanske har skattkammaren förvandlats till en skräpkammare, där den goda ordningen störs av det som vi inte orkat ta i och i stället kastat undan.

Men det som händer om vi vågar oss in i vår inre kammare är att någon kommer oss till möte mitt i all oreda. Någon som vet vilka skatter som bär och vilka som binder. Någon som kan det här med att källsortera och se varifrån allting kommer. Ett möte med Gud. Att tillsammans med Gud stå ansikte mot ansikte med vårt eget, att ta reda på vem vi är och om vi är den vi vill vara.

Att fira fasta handlar om att inte rygga tillbaka får det mötet. I fastan får vi lyfta upp frågan om vad som är viktigt. "Där din skatt är, där skall också ditt hjärta vara ".Att finna den gnistrande pärlan bland allt damm och bråte. För att finna den måste vi jobba oss igenom allt det andra. För att söka det äkta bland allt vi samlat på oss.

Längtan efter det äkta - efter vårt hjärtas skatt. Och Jesus står inte som gästen i farstun som den som skall inspektera när allting är städat, fejat och färdigt. Jesus vill arbeta tillsammans med oss, hjälpa oss att skilja det som är viktigt från det som är oväsentligt, det som är äkta från det oäkta, vilka skatter som bär till himmelen och vilka som binder oss vid jorden.

Fastan är en tid för att stanna upp, rensa ut, lämna över och ta till vara. Men det handlar också om att våga nytt, om att söka vidare. Och om vi gör det, om vi söker i vår inre kammare då får vi se något bortom allt som är pålagt, skadat eller brustet. Fastan handlar om försoningen och kärleken som ryms i mötet med Gud.

Därmed bastu!

Läser i GP om valet av ny landshövdning i Norrbotten. Turistchefen skriver till civilministern att den nye landshövdingen måste gilla att basta eftersom många viktiga beslut fattas i bastun.

Jag vet är att det är så, i manliga strukturer både inom politik och företagsamhet. Men frågan är om det är bra att det är så. Man kan tycka att det spelar ju inte så stor roll om hela styrelsen ändå bara består av män. Då är alla med vid beslutet. Om alla bastar.

Men det är inte så enkelt.
- Beslut ska inte fattas i informella miljöer som ligger utanför dagordningens agenda.
- Beslut ska inte fattas i en miljö som inte är könsneutral.

Brevskrivaren invänder, det är inga problem om landshövdningen är en kvinna, hon kan också basta - i herrbastun förmodligen...

Även om det är så att en styrelse, en beslutsgrupp, består bara av män, eller bara av kvinnor, för all del, så ska alla gilla att vistas i 70gradig värme, och ha hälsan för det.

Dessutom, att odla en bastukultur gör att det är svårt att förändra ett mönster i där både män och kvinnor ska ha rätt att vara delaktiga i besluten. Att fortsätta odla en sådan kultur, blir något man bär med sig in i ett läge där fler kvinnorepresentationen ökar. En sådan kultur skapar en situation där förvisso besluten inte längre tas i bastun, men väl förbereds den, så att man i princip kan komma så nära ett beslut som möjligt när frågan åter kommer på dagordningen. Utan att alla har möjlighet att delta.

Bastun är till för avkoppling inte för intern lobbyverksamhet som utestänger de som inte kan eller vill basta, vare sig det beror på kön, handikapp eller hälsa. Upp med frågorna på bordet där de hör hemma!

Därmed basta!

Vad vill du att jag ska göra för dig?

Igår ringde det på dörren, en ung driven skolpojke försökte sälja på oss strumpor och kokosbollar. Vi var inte intresserade av varken det en eller det andra. Det är sällan de knackar på vår dörr, oftare ringer de på vår telefon. De som vet precis vad jag inte visste att jag behöver. Eller försäljare som försöker locka mig till det bästa telefonabonnemanget när jag bara åkt till Torp för att handla. I Sverige respekterar försäljarna att ett nej är ett nej. Men när vi var i Indien, och i Kina, Tomas och jag var det betydligt värre. Där kunde de springa efter oss till man fick höja tonen rejält för att tala om att man inte var intresserad.

Jesus möter oss aldrig som någon försäljare, trots sitt fantastiska erbjudande. All kärlek vill han ge till dig, sitt liv ger han för dig, för att du ska få evigt liv och får bo i Guds hjärta. Till vilket pris? Inget alls… Det finns inga bakomliggande dolda avtal eller agendor. Jesus betalar själv för dig, med sitt eget liv. Jesus försöker inte sälja in sig hos oss som någon amerikansk TV-predikant. Det sättet är förresten långt ifrån hur Jesus möter människor.

Idag möter vi Jesus när han berättar för lärjungarna vad som kommer att hända då de kommer till Jerusalem. Men fokus flyttas snart till vägkanten då de är på väg mot Jeriko. Jesus ser det som de flesta andra kanske väljer att gå förbi och inte låtsas om. Den blinde mannen som sitter och tigger. Den blinde däremot kan inte välja vad han vill se eller inte. Nu hör han folkhopen komma märker han att det inte är de vanliga byborna som passerar och han frågar vad det är som pågår.

När han hör att det är Jesus som kommer så ropar han: Jesus, Davids son förbarma dig över mig. Han blir åthutad att hålla tyst men då ropar han ännu högre. Jesus, Davids son förbarma dig över mig. Jesus ber dem föra fram mannen till honom frågar: Vad vill du att jag ska göra för dig? Vad vill DU att JAG ska göra för DIG? Vilken fråga. Det är ju alldeles uppenbart, att det är seende den blinde vill bli igen. Den blinde har hört vilka krafter Jesus består. Han vet vad han kan begära av Jesus.

Och här skiljer sig Jesus markant från hans amerikanska TV-evangelister… Jesus utgår inte från sig själv utan från dig och mig. Vad vill du att jag ska göra för dig? Gör så att jag kan se igen, säger mannen. Jesus svarar: Din tro har hjälpt dig. Den blinde mannens bön om förbarmande blir också hans trosbekännelse. Jesus, Davids son…, förbarma dig!

Vid ett annat tillfälle frågar Jesus en lam man: Vill du bli frisk? Lika naivt som den till den blinde mannen; vad kan jag göra för dig. Vill du bli frisk? Vilken idiotfråga! Svaret är väl självklart, kan man tycka. Ändå svarar inte mannen JA, utan börjar förklara och bortförklara istället för att lyssna till vad Jesus kan erbjuda honom.

Det påminner mig om någon jag mötte som borde sluta röka om hon ska behålla hälsan, men hon vill inte, hon skämtar om svårigheterna att tugga nikotintuggummi och röka på samma gång. Hon vill inte bli frisk. Jesus tvingar sig inte på oss. Men det kostar oss ingenting att ta emot hjälp från Jesus. Allt är nåd, allt är gratis. När vi ropar hans namn så tvekar han inte att komma fram till oss och fråga; vad kan jag göra för dig.

Att ”förbarma sig” betyder att ”visa barmhärtighet emot”. Det kommer från latinets miser cors – fattig och hjärta. En barmhärtig människa är någon vars hjärta inte redan är överfullt av sig själv, någon som har plats i sitt hjärta för andra. Herre förbarma dig! Vår egen bön - Gud, låt mig få en plats vid ditt hjärta!

Men glöm inte att Guds svar på vårt Herre! Förbarma dig! ofta kommer genom en annan människa. Att Gud kan använda våra andra händer för att möta världen med kärlek, Att Gud går i våra skor till de ensamma och behövande. Att Gud vill öppna våra ögon för världens nöd, våra öron för att höra de nödställdas rop, våra armar för att hålla om och trösta.

Kärlekens väg är temat för dagen, och ofta handlar det om att det är vi som ska ge till dem som behöver, tid, kärlek, omsorg, gåvor.

Men med oss in i fastetiden får vi också ta Jesu fråga: Vad kan jag göra för dig? Jesus tvekar inte att stanna och lyssna, och ställer den enkla men livsavgörande frågan – Vad vill du att jag ska göra för dig. Och har tid att vänta på svaret.

Parabolhjärta

I påskas förra året flyttade vi in i familjens nyinköpta hus i Skärhamn. Det var spännande, att få starta på något helt nytt tillsammans, ta rummen i besittning, utforska omgivningen och inte minst trädgården. Drömma och planera. Någon månad tidigare när vi skrev köpeavtal så såg det ut ute som det gör nu, fast ännu snöigare och ännu isigare. Då var det tidig mars. Men om ni minns påskhelgen för knappt ett år sedan i slutet av april så kanske ni kommer ihåg att det var underbart varmt och soligt.

Men i alla fall. På självaste påskdagen skulle vi försöka få till kontakt mellan parabolen och satelliten för att få in våra TV-kanaler. För barnen var det viktigare än både soffor och sängar. Högprioritet alltså. Men det var helt omöjligt, det gick inte att få in någon signal. Och på självaste påskdagen så sa vår inlånade montör sa att trädet i trädgården stod i vägen. Vi hade tre stora björkar som har växt sig stora längs klippkanten ner i vår trädgård. Och nu när alla löven slagit ut så skymde de ”sikten” helt för att få in signaler från satelliten.

Vad gör vi? Vi måste ju få ordnat detta idag. Vi måste ta ner trädet. Kan vi göra det på självaste påskdagen? Ja, vi måste, och det gjorde vi. Motorsågen fällde på några minuter det stora trädet medan barnen sökte skydd uppe på klipporna. Och plötsligt så fick vi mottagning. Och ännu en bonusvinst som vi inte hade räknat med. Vilken rymd det blev i vår trädgård! Vilket ljus som plötsligt föll in över oss och in över altanen! Och det tog bara tre veckor och sedan fälldes även nästa björk. Den tredje står kvar för vi tror att vi kan behöva den till hängmattan…

Och varje gång solen skiner och jag går ut i trädgården så tänker vi, vilken rymd, vilket ljus!
Och att det första trädet föll på självaste påskdagen blir också en stark symbolik. En påminnelse om att det är på påskdagen som vi firar hur ljuset övervinner mörkret. Vi firar att bandet mellan människan inte var brutet, inte kan brytas. Att Jesus Kristus, världens ljus har övervunnit det. Ljuset träder fram, och vi människor får liksom en parabol fånga upp avsändarens signaler från himlen. Han är inte död, han har uppstått, se han lever.

Det är vad som händer med Symeon och med Hanna. De ser, de fångar upp signalerna som Gud sänder från himlen genom Sonen som kommit som ett litet barn till jorden och som nu vilar som en liten trasselsudd i mammas och pappas famn när kommer till templet. För Symeon har ett parabolhjärta. Ett öppet hjärta. Han fångar upp signalerna som helig Ande sänder till honom. Se, det är detta som du har väntat på som jag lovat att då ska få se. Ljuset, Frälsningen.
Ljuset är också vår kallelse. Att göra plats för ljuset i vår egen livs trädgård. Att bli mottagliga för när Gud sänder sin Son, sin Kärlek till oss. Att öppna vårt hjärta som en parabol mot himlen. Och för att kunna göra det kan ett och annat träd som skymmer, i alla fall bildligt talat, behöva sågas ned. För att vi ska bli mer mottagliga. För att vi ska se ljuset.

Ljuset är vår kallelse. Att se och ta emot Ljuset från honom som säger Jag är världens ljus. Men det stannar inte där. Jesus säger också till dig och mig: Ni är världens ljus. Det betyder att vi även behöver ett parabolhjärta som är riktat mot världen. Riktade till människor som längtar efter tro, eller tyst ropar ut sin nöd. Gud vill och kan använda dig. Men även om vi vill leva med ett öppet hjärta så fördunklas livet ibland. Vi hamnar i ett skuggläge där olika saker kommer mellan oss och Gud.

Ibland kan kontakten mellan Guds hjärta och ditt hjärta kan skadas i stormen. Gud sänder, men vi tappar vår mottaglighet. Det kommer sådant i vägen som gör att ljuset skyms. Det känns som om det blir mörkt. Och vad vill jag säga med det? Jo, att det ligger något i devisen, klaga inte på mörkret, tänd ett ljus. Kanske är det du som kan komma med ljus till någon som fastnat i mörkret, som inte själv förmår? Att det finns mycket vi kan göra för att släppa in ljuset. Det kan växa igen även i vårt eget inre liv och vi kan behöva röja upp ibland. Men även om vi övermannas av mörkret så får vi tro på honom som har övervunnit det. För det allra största hindret, den stora stenen framför graven utanför Jerusalem har Jesus själv kastat undanröjt. Ljuset segrar. Ljuset är vår kallelse. Att våga tro på det kan göra ditt och mitt hjärta till en parabol för Guds kärlek. Det är i alla fall vad jag tänker när jag tittar ut i trädgården där hemma och ser hur ljuset bryter fram.

Förvriden jämställdhet... eller vad?

Maken skulle köpa en bil till sitt företag. Han frågade om jag ville följa med. Visst, sa jag. alltid roligt att ha sällskap. Jag skulle inte göra någon affär, inte varken köpa eller köra bilen och höll mig i bakgrunden. När vi kom in i bilhandeln så kom försäljaren oss till mötes och min make presenterade sitt ärende. - Det måste vara du som är Tomas! Ja, bekräftade maken och sträckte fram sin han för att hälsa. Försäljaren vände sig bort och negligerade Tomas hand och vände sig till mig. Damerna först sa han sedan käckt! Förvånad tog jag hans hand, jag hade inte för avsikt att göra någon affär.
Vi provkörde i alla fall bilen och diskuterade under färden vilken obehaglig känsla det är att sträcka fram sin hand för att hälsa men att mötas med "kalla handen". Försäljaren som envisades med att vända sig till mig. Efter provturen gick Tomas in för att göra en eventuell affär. Jag stannade utanför men gick in i slutet för att se hur långt de kommit. Tomas och försäljaren var överens om ett pris och skulle resa sig och Tomas sa att han skulle kunna tänka sig att göra affär. Då reste sig försäljare och åter igen negligerade Tomas framsträckta hand och vände sig till mig med sitt klämkäcka - damerna först! Jag, irriterad i efterhand på att jag spelade med, tog hans hand medan Tomas utbrast: - nämen!!

Jag vet inte vad tanken eller syftet med detta spel var, men det fick inte mig att känna mig mer respekterad, och det gjorde inte Tomas mer sugen på affär. Vi vet precis vem som ska ha utrymmet och när och med stor respekt för det. Det var mindre än försäljaren gjorde. Det blev ingen affär, inte med den försäljaren, hand förlorade på handslaget, eller snarare bristen på det.

Slutsatsen är att vi måste fundera på hur vi refererar till varandra, vilken roll vi har och fokus. Ett låtsas jämställdhetsförfarande leder ingenstans alls. Det blir bara pinsamt. Och i det här fallet nedvärderande, av oss båda.